Dream a little dream of me
Kategori: I don't even...
Inatt drömde jag den nog mest underbara drömmen på länge. Men jag börjar undra lite var gränsen går till att bli besatt? Min dröm var nämligen om Tyler Hoechlin och Dylan O'Brien. (Är det någon som ens är förvånad? Det var väl i stort sett bara en tidsfråga innan jag skulle drömma om dem två. I blame the clip I saw late last night on facebook with them surprising a gold medalist who is a huge fan of Teen Wolf. DET ÄR JAG OCKSÅ! SURPRISE MEEEE! :O)
But anyway... Jag kan inte hjälpa att undra om jag kanske har kommit för långt i min besatthet att jag t.o.m. kan drömma nåt så trivialt och obetydligt som dem sitta på samma restaurang och jag som diskret försöker ta kort på dem med syrrans touch-telefon (eftersom mobilen jag har fått låna från henne inte har en fungerande kamera), och sen hur de kommer över och av någon anledning skakar hand med pappa(!?!) ... HUG. ME. Instead!
Och när jag pratar med dem, som typ den enda fungerande engelsktalande människan i familjen (kanske förutom syrran då), att jag förvandlas till en babblande idiot som inte kan uttala de mest enkla engelska orden utan att slakta dem fruktansvärt?
... till och med i minna drömmar lyckas jag förlöjliga mig själv. Och vad är det för slags självkänsla egentligen att jag i min egen dröm förlöjligar mig själv men att det fortfarande är det bästa som hänt mig i typ flera månader?
Jag ska nog bara gå och krypa upp i min säng och gråta över att jag inte bor i USA där sånt här faktiskt kan hända...
... till och med i minna drömmar lyckas jag förlöjliga mig själv. Och vad är det för slags självkänsla egentligen att jag i min egen dröm förlöjligar mig själv men att det fortfarande är det bästa som hänt mig i typ flera månader?
Jag ska nog bara gå och krypa upp i min säng och gråta över att jag inte bor i USA där sånt här faktiskt kan hända...
