Hello there guys! I'm just checking in to say to the potential very few and still loyal readers that I now finally have a tumblr. It will be about everything and nothing, probably hugely nsfw, and partially insane. And who knows maybe I'll post a few originals as well as fanfics sometime? But anyway, would love it if you could take a little detour from your lives and check it out ;P
Låt nr 1-4 måste vinna. Resten var ju inte alls bra (Sean Banan är iofs awesome men inget för Eurovision), och verkligen inte låt nr 9 som de envisas med att ha på första plats.
Och så var man 21 då (och en dag om vi ska vara irriterande noggranna). Ingen större skillnad kan jag påstå från måndag, men ja är väl principen som i så mycket annat.
Däremot har jag inte kunnat få ut ur skallen en hilarious bild av alla jag känner dansandes Gangnam style i min ära som födelsedagsfirande. Måste ha varit något jag drömt. Or was it..? B-)
Då ska vi se hur det här går, sitter på "jobbet" och leker lite med mobilen då vi har kommit till den underbara fasen av dagen då det inte finns något att göra förutom att sitta och rulla tummarna. Har redan torkat alla golven på övervåningen och jag har absolut ingen lust att hålla på med tvätten. Jag pluggar till socionom inte någon jävla städerska. Nu har jag fått bekräftat att personalen inte ens är riktigt säker hur det är med en av de boenden som har TBC... Just what I always wanted, to get sick with TBC.
Oh, hoppas ni kan ursäkta mitt lilla svaga ögonblick och klag :/
Inatt drömde jag den nog mest underbara drömmen på länge. Men jag börjar undra lite var gränsen går till att bli besatt? Min dröm var nämligen om Tyler Hoechlin och Dylan O'Brien. (Är det någon som ens är förvånad? Det var väl i stort sett bara en tidsfråga innan jag skulle drömma om dem två. I blame the clip I saw late last night on facebook with them surprising a gold medalist who is a huge fan of Teen Wolf. DET ÄR JAG OCKSÅ! SURPRISE MEEEE! :O)
But anyway... Jag kan inte hjälpa att undra om jag kanske har kommit för långt i min besatthet att jag t.o.m. kan drömma nåt så trivialt och obetydligt som dem sitta på samma restaurang och jag som diskret försöker ta kort på dem med syrrans touch-telefon (eftersom mobilen jag har fått låna från henne inte har en fungerande kamera), och sen hur de kommer över och av någon anledning skakar hand med pappa(!?!) ... HUG. ME. Instead!
Och när jag pratar med dem, som typ den enda fungerande engelsktalande människan i familjen (kanske förutom syrran då), att jag förvandlas till en babblande idiot som inte kan uttala de mest enkla engelska orden utan att slakta dem fruktansvärt?
... till och med i minna drömmar lyckas jag förlöjliga mig själv. Och vad är det för slags självkänsla egentligen att jag i min egen dröm förlöjligar mig själv men att det fortfarande är det bästa som hänt mig i typ flera månader?
Jag ska nog bara gå och krypa upp i min säng och gråta över att jag inte bor i USA där sånt här faktiskt kan hända...
Today, sunday August 26, is the birthday of one of the most glorious/fantastic/amazing/utterly adorable people ever been created. Namely Dylan O'Brien. He was born 21 years ago, today.
So why don't you all give him a big old happy birthday? :D
Also, I now have no probationary time left on my licence! I have had it for two years now, on this exact day, so no probation any longer :D
I'm officially now like all the other drivers!!! *doing the happy dance*
I ESPECIALLY LOVED THE "PERSISTENT LITTLE KID HAS GOTTEN UNDER THE WIRE" SCENE.
OH. GOD. I JUST.
DEBBIE'S VOICE MAKES ME THINK OF A SURVIVING MRS. HALE, OR MAYBE THE VOICE OF MRS. HALE AS DEREK REMEMBERS IT, HIS MOTHER'S VOICE SPEAKING TO HIM FROM HIS DREAMS, FROM HIS INNER SELF, TELLING HIM WHAT HE TRULY FEELS.
JUST."
Oh God. This! This made me cry so hard!!! All the FEELS!!!!
I need to go cry now. In a corner. Now. Just let me go. Just. Just leave me there. Forever...
